fanficsoned.blogg.se

 

Den lilla byn i Spanien swishade förbi fort, och vi var snabbt ute på en stor väg. Jag satt och kollade ut igenom fönstret, och försökte att njuta av utsikten i Spanien så mycket som möjligt. Det var väldigt varmt i bilen, för att inte tala om ute. Men ändå hade vi jeans och en tjockare tröja på oss. Det var trots allt Oktober, alltså höst och ruggigt kallt hemma i London.

 

Efter 45 minuter med taxi var vi framme vid flygplatsen. Jag betalade taxin i början av veckan när vi åkte till hotellet, så nu skulle Laura betala. Hon letade efter sin plånbok i hennes väska medan jag packade ur väskorna ur taxin. Vi tog våra väskor och gick in i den gigantiska byggnaden. Det var inte så mycket människor där, så det var inte så stressigt vilket var bra för våran del. Vi hittade inchecknings disken fort, och vi lämnade väskorna där och visade pass. Efter vi gjort allt det där nödvändiga så var det en halvtimme kvar tills planet lyfte. Vi satte oss på ett café och snackade lite. Vi var båda ganska trötta. Vi hade lite tur nu när vi skulle gå mot planet, för vi gick i god tid. Vilket var super bra då vi tappade bort oss lite. När vi stod i kö:n till att få gå på flygplanet så skulle vi precis visa passen. Vi visade passet och flyg biljetterna. "Oh, excuse me, but it has been a missunderstanding." Sa hon till oss. "What?!" Frågade Laura stressat. Hon blir lätt stressad, om ni inte märkt det. Till skillnad från mig. "It's okey, not a big deal. But you have to change seats." Sa hon. Jag såg att Laura såg lite bekymrad ut. "Oh, it's okey. Wich seat cen we take then?" Frågade jag. Vi skulle väl få sitta bredvid varandra i alla fall? "The one who have number 23 have to change to number 30." Sa hon. Jag kollade på min biljett. Jag hade nummer 23. "Okey, was it number 30?" Frågade jag igen. "Yes, please go omboard now." Sa hon. Vi steg ombord, och gick igenom planet. Jag gick först, och fick syn på nummer 23. "Just sit here and relax. You can call me if there is a problem Laura, okey? I'll be sitting just a few seats from you, don't worry!" Sa jag lugnande. "Okey, see ya later." Sa Laura och log. Jag log tillbaks och fortsatte att gå mot nummer 30.

 

Där såg jag nummer 30. Det satt en kille längst in mot fönstret. Han tittade ut igenom fönstret och lyssnade på musik. Jag försäkrade mig ännu en gång om att det var nummer 30, innan jag satte mig ner. Killen som satt bredvid mig vände blicken mot mig, och tog ur ena hörluren ut örat. Jag satte mig ned. "Hi." Sa jag. Bättre än att va trevlig, än blyg och otrevlig, eller hur? "Hi." Sa han blygt, men jag såg att han log lite mot mig. Han hade en röt rutig skjorta på sig, och en hårfrisyr jag aldrig sett förut. Han hade svart hår, som stod upp som en våg, fast det var blont i mitten. Det passade honom väldigt bra. Det skulle nog se lite konstigt ut på någon annan. Han stängde av musiken. "It's okey, you can listen to music if you want to." Sa jag och log, men jag skulle nog inte sagt sådär. "Haha, yeah I know, but the plane will lift now, and you can't have you phones on when the plane lifts." Sa han och log mot mig. Just det, jag glömde det. "Oh.." Sa jag och rodnade.

 

Under tiden planet lyfta så pratade jag lite med killen. Han hette Zayn, och var påväg hem till London. När planet hade lyft så skulle jag ta upp min telefon för att se om Laura hade ringt eller så. Jag rotade runt i mitt lilla handbagage, men hittade ingen telefon. Paniken steg. "Oh no.." Muttrade jag. Zayn tittade på mig. "What?" Sa han. Jag letade i min väska fortfarande, jag hade inte riktigt hört att Zayn sa något. "Fan, fan." Svor jag, på svenska. "What is it Jennifer?" Frågade Zayn. Jag suckade uppgivet. "I think I've lost my phone in Spain.." Sa jag. Jag har ite bara tappat bort min telefon, utan även chansen till att Harry skulle ringa mig.

---

Ni vet inte hur mycket det betyder när ni kommenterar. <3