Live While We're Young - Del 11
Tidigare:
Det satt en stor, fet, hårig spindel där, och jag hatar spindlar såå mycket. Jag gjorde som vilken tjej som helst skulle göra, jag började skrika och backade in i skynket, vilket slutade med att musiken stoppades, och skynket ramlade ner med mig under det...
Jag svimmade inte eller så på grund av spindeln, så farligt var det inte. Men ändå var det sjukt äckligt. Jag hörde fotsteg som sprang mot mig, samtidigt som någon skrek: "Hide guys, hide!" Lugna ner er, jag är liksom ingen mördare. Någon försökte dra bort skynket, men misslyckades då jag låg på det, både under och över. Det var jäkligt stort. Jag rullade runt med hjälp av personen som försökte få bort skynket. Till slut fick han bort det. Han var rasande... "Who the hell are you and why are you here?!" Skrek han åt mig. Jag satte mig upp försiktigt samtidigt som jag la handen mot mitt skadade huvud. Ingen hjälp fick man. "Aj.." Sa jag. "What?! Answer my question!" Sa han. Plötsligt hörde jag en len, mjuk röst bakom mig. "How are you..?" Jag vände mig om, och tappade nästan andan.
Del 11!!! :D <3
Där framför mig stod Harry, Liam, Louis, Niall och Zayn. Det var dom jag hade hört spela. "Hi.." Sa Harry och log mot mig. Han sträckte ut handen för att hjälpa mig upp på fötter, men den arga mannen var snabbt framme och knuffa bort Harry försiktigt. "You're in big trouble, girl." Sa han och tittade mig i ögonen. "Calm down Paul, we know her." Sa Louis. Paul vände sig om. "Oh, I'm so sorry." Sa Paul, som han tydligen hette. Han hjälpte mig upp och log mot mig, och jag fatta ingenting. Jag dammade av lite damm från tröjan. Gamal replokal eller vad det är... Studio? Är det en mini studio? "I didn't know that you guys are into this music thing!" Sa jag och log. Killarna såg lite oroliga ut, osäkra. "You're awesome, that's why I sneaked in trough that door, and fell because of a spider.." Sa jag. "NIALL." Sa Paul. "Sorry.." Niall hade tydligen glömt att låsa dörren efter sig. Louis petade till Harry diskret på axeln. Eller det var inte så diskret som han antagligen ville. "Have you not told her?" Frågade Louis. Harry tittade ner i golvet. "What have Harry not told me?" Sa jag. Inte argt, även fast jag kände mig, lite fundersam. Paul mötte Harrys lite oroliga blick, sedan min. Han log mot mig. "Oh it's nothing, they just have this band.." Jag tyckte inte att det var något märkvärdigt med det, så jag avbröt Paul. "But that's really cool. You're awesome, and I need some help because I'm going to perform in school! I can need some help! If, you want to help me?" Sa jag och försökte se så söt ut som jag bara kunde. "Yes, yes we can!"
Dom var riktigt grymma, och dom berömde min sång röst hela tiden. Dom tyckte att jag skulle sjunga en av deras låtar, en som heter One Thing. Jag hörde dom sjunga, och den var så sjukt bra. Vi tränade på tills jag såg att klockan var 20.00. Paul hade lämnat stället, men killarna hade fått stränga order om att ringa honom när vi var klara. "Ojdå. Um I must call my mom and dad and tell them where I am..." Sa jag. "You really have to." Sa Liam. Jag såg att jag hade 7 missade samtal av mina desperata föräldrar.. Jag orkade inte ens ringa upp dom.
"I have to go home now, but thank you so much. You really should be like famous or something, you're really talented!!" Sa jag, för jag tyckte verkligen det. Killarna började skratta, osäkert. "Well, thank you. If you want to we can help you more with your singing, you can call us whenever you want to!" Sa Harry och log, innan han kramade mig. Det kom lite oväntat, men jag gillade det.
Del 11!!! :D <3
Live While We're Young - Del 10
Tidigare:
Vi tränade hela musik lektionen och det gick faktiskt väldigt bra, kanske för att det inte fanns så mycket människor i närheten, men jag är nöjd. Precis när lektionen slutade och vi var påväg ut igenom dörren sa Mrs. Jackson: "Don't forget that the winner get a really, nice prize!" Vadå "vinnaren"?
Den här torsdagen var det verkligen fullt av människor i London, så när jag gick hem från skolan tog jag en genväg. Jag har aldrig gått här, men jag tror att jag hittar. Det var byggnader på båda mina sidor, ganska gamla och stora. Jg började att höra musik..? Kom det från byggnaderna? Det hördes som om någon spelade in musik eller något där? Jag stannade upp och tittade mig förvånat omkring, och märkte snabbt vilken byggnad musiken kom från. Jag gick närmre där, och lutade örat mot väggen i hopp om att få höra mer, för det var rätt bra musik alltså. Jag visste inte vem det var, utan bara att det var en kille eller flera killar som sjöng. Om det inte fanns en tjej med en killröst, såklart. "5 minutes." Hörde jag någon ropa inifrån byggnaden där musiken kom ifrån, 5 minuter... Betyder det kanske rast? Jag hittade en dörr in till byggnaden, och tryckte långsamt och tyst ner handtaget. Det funkade, jag kunde öppna dörren. Fast sen då? Det var helt svart där inne. Jag sträckte handen, och kände något på handen så jag hoppade ett steg bakåt. Det måste varit ett svart skynke eller något? Jag gick fram och rörde det igen, absolut ett svart skynke. Jag räknade ut att jag kunde ta ett steg in i byggnaden utan att gå in i skynket, så jag gjorde det och stängde dörren tyst och långsamt efter mig. Precis när jag stängde dörren så började musik att spelas, och strax därpå började någon sjunga. Wow, vilken röst. Efter det gått någon minut började jag få lite panik av mörkret här, så jag tog försiktigt upp min mobil för att lysa lite med ficklampan. Ingenting gick snett, innan jag lös på dörren...
Det satt en stor, fet, hårig spindel där, och jag hatar spindlar såå mycket. Jag gjorde som vilken tjej som helst skulle göra, jag började skrika och backade in i skynket, vilket slutade med att musiken stoppades, och skynket ramlade ner med mig under det...
Kooortkort, men så får det vara. Har lite delar som inte publicerats än som finns lite huller och buller överallt, men ikväll ska jag nog fixa upp det, så det blir någon ordning på den här bloggen! :D <3
Live While We're Young - Del 9
Tidigare:
"That's awesome!" Sa Zayn. Typ det första han sagt under tiden vi ätit middag. När Liam sa att det inte fanns något mer att berätta om dom, så kände jag hur spänt samtalet blev. Varför, finns det något jag inte vet, som jag borde veta?
Och nu var det torsdag då, och det kändes som om det var igår som jag kom hem från Spanien. Men jag hade redan hunnit träffat Harry två gånger. Klockan var strax efter 10 på förmiddagen, och jag gick till mitt skåp för att byta engelska böckerna till spanska böckerna. När jag var framme vid mitt orangea skåp hängde det en lapp stort som ett a4 papper på mitt skåp. Eller det hängde på alla skåp. Jag läste på lappen, det vsr från skolans musikal. Ja, på musiken får man välja om man vill ha vanliga musiklektioner, eller vara med på höst musikalen och sjunga, dansa och spela teater. Jag älskar att sjunga, men det vet ingen om. Ingen alls. Jag har aldrig vågat sjunga för någon, tjejen med ganska dåligt självförtroende här... Tillbaks till lappen. Musiken sökte i alla fall någon som kunde sjunga på musikalen. Här hade jag min chans att få sjunga. Frågan är bara, vågar jag?
Nu har jag några delar i utkast, så det ska inte bli så lång väntan alls tills nästa del!! Vad tycker ni? :) Kommer bli längre och mer händelserikt lite senare!!
Det hade nu blivit lunch efter en lång rast och engelska. Jag satt och åt lunch i ett hörn med Jane och Hilary. Skulle jag berätta min plan för dom? Nej, vi har musik efter lunch så då ska jag prata med musikläraren Mrs. Jackson. Det är typ förbjudet att kalla lärare för deras förnamn, knäppt... Lunchen gick och musiken kom. Alla eleverna strömmade in i musik salen. Några gick iväg för att träna till musikalen, och jag följde diskret med dom. När vi kom till den stora scenen så stod Mrs Jackson och en annan lärare där. Dom som inte var med i musikalen fick någon annan lärare. Jag petade Mrs Jackson lite lätt på axeln. Som tur var var det ganska mycket ljud i musiksalen. Mrs. Jackson vände sig om. "Oh hello Jennifer!" Sa Mrs Jackson glatt. Jag log mot henne. "Hi.." Jag vart avbryten. "Aren't you supposed to have a normal music lesson?" Frågade hon förvirrat. "Ehm, yes. But I saw that you searched for someone to sing on your musical, and maybe I can help?" Sa jag. "Can you sing?" Frågade Mrs. Jackson lite mer förvirrat. "I mean, of course you can help us!" Mrs. Jackson verkade ganska förvånad över att jag helt självmant bad om att få sjunga inför hela skolan, men hon var glad att jag ville det i alla fall. Vi tränade hela musik lektionen och det gick faktiskt väldigt bra, kanske för att det inte fanns så mycket människor i närheten, men jag är nöjd. Precis när lektionen slutade och vi var påväg ut igenom dörren sa Mrs. Jackson: "Don't forget that the winner get a really, nice prize!" Vadå "vinnaren"?
Nu har jag några delar i utkast, så det ska inte bli så lång väntan alls tills nästa del!! Vad tycker ni? :) Kommer bli längre och mer händelserikt lite senare!!
Live While We're Young - Del 8
Jag tänkte och tänkte, vad hade stått på lappen? Efter att jag funderat ett tag så var jag ganska säker på att jag visste vilket nummer det var, så jag gick in igenom en port, och upp för 4 trappa och stod utanför Harrys dörr. Jag hörde några röster där inne, det var absolut mer än 1, och inte bara Harrys röst, har han bjudit in fler?
Jag kunde ju inte stå här i alla fall, så jag bestämde mig för att knacka på. Rösterna dog ut, och jag kände spänningen i luften på något konstigt sätt. "It's okey, you can open the door." Jag hörde Harry prata lugnande. Någon öppnade, motvilligt, dörren. Det var en kille med svart hår som tittade ut på mig. Han sprack upp i ett leende, jag med. "Jennifer, right?" Frågade han, eller han, Zayn. Det var han som jag suttit bredvid på flygplanet. Jag nickade innan han kramade mig. Jag såg att det stod två killar bakom honom inne i lägenheten. En med blont hår, och en med brunt. Zayn lät mig komma in, och det var helt sjukt. Det var alla killarna från hotellet i Spanien, mitt framför mina ögon. Det var lite roligt, för att för bara några dagar sen så satt jag vid poolen i Spanien och kollade in dessa killar, och nu står mitt framför dom i deras, eller Harrys lägenhet. Resten av killarna presenterade sig, Liam och Louis. Den blonda hade jag ju redan träffat, Niall.
"We just ordered Nandos, and we're about to go get the food. Do you like Nandos?" Frågade Niall glatt. "Actually, I've never eated it." Sa jag och log. Niall såg förskräckt ut, så söt. Han och Liam åkte iväg och hämtade maten, medan vi andra dukade fram samtidigt som vi snackade, och skrattade. Louis var ju hel skön! Harrys mobil ringde efter 20 minuter. Han svarade. Det tog inte lång tid innan han la på, och bad mig att komma till hallen. Jag gjorde som han sa. "We have to help Liam and Niall with the food, it's raining like hell Niall said, haha." Sa Harry. Jag skrattade och tog på mig mina skor.
Vi gick ut igenom dörren och nedför de fyra trapporna. Harry var mer van vid det än jag, så jag kom en bra bit efter. Jag kom upp bakom honom, och han stod framför den stora porten. Det spö regnade verkligen. "Oh.." Sa jag. Han vände sig om mot mig, och log. Han tog tag i min hand och slängde upp dörren innan han kastade sig ut i regnet, med mig i släptåg. Jag började att skrika blandat med skratt när regnet landade på mig. Harry hade inte släppt min hand. Han skrattade också. Vi sprang mot gatan sär bilen stod parkerad. Liam och Niall satt i en svart bil, och tittade storögt på oss när vi kom springandes, hand i hand med vatten droppandes nerför oss. Harry släppte min hand när Niall öppnade dörren. Han hade tre påsar fyllda med mat i knät. Harry tog en. "It's three bags, and you have four hands..?" Sa Harry frågandes medan han skakade om sitt våta, krulliga hår. "Yeah, but we wanted to tease you a bit." Sa Liam. Niall fnissade. "Really funny." Sa Harry. Jag skrattade medan jag vred om mitt långa hår så en del vatten strömmade ner mot marken. Harry tog en påse och skyndade sig in i lägenheten, och jag, Niall och Liam var inte långt efter.
Nu satt vi alla runt bordet och åt. Jag hade fått låna lite kläder av Harry, så mina kläder kunde torka tills jag skulle hem. Niall åt lika mycket som tre personer gjorde ungefär, och jag insåg fort att han var den matglada. Jag fick även reda på att Harry var yngst, att dom delade på lägenheten (den var stor) och att alla fem killarna tyckte att jag åt lika lite som en myra, okej... "Now, tell us something about you!" Sa Louis glatt. "Hm, I don't know any thing more about myself!" Svarade jag. "I think there is something you haven't told us." Sa Harry och log. Då slog det mig. "Oh, I'm from Sweden, hehe." Sa jag. "That's awesome!" Sa Zayn. Typ det första han sagt under tiden vi ätit middag. När Liam sa att det inte fanns något mer att berätta om dom, så kände jag hur spänt samtalet blev. Varför, finns det något jag inte vet, som jag borde veta?
Del 8! :D Jag vill bara säga att jag ska både bli bättre på att uppdatera och svara på kommentarer! Ni är grymma på att kommentera (vilket är super kul), och det är därför jag fortsätter! Tacktacktack!
Live While We're Young - Del 4
Tidigare:
Paniken steg. "Oh no.." Muttrade jag. Zayn tittade på mig. "What?" Sa han. Jag letade i min väska fortfarande, jag hade inte riktigt hört att Zayn sa något. "Fan, fan." Svor jag, på svenska. "What is it Jennifer?" Frågade Zayn. Jag suckade uppgivet. "I think I've lost my phone in Spain.." Sa jag. Jag har ite bara tappat bort min telefon, utan även chansen till att Harry skulle ringa mig.
"Excuse me.." Sa jag och gick sedan iväg till Laura. Hon satt också längst ut, med musik i öronen. Jag petade henne på axeln. Hon tittade upp på mig, och stängde sedan av musiken. "Laura, I think I've left my phone on the hotel!" Sa jag upprört. "Calm down. Go back to your seat, and I'll call the hotel!" Sa hon. Nu var det hennes tur att vara den lugna, medan jag var den stressade. Jag nickade och gick bort mot min plats. Resten av resan var ganska trevlig. Zayn verkade blyg, men det släppte allt eftersom. Både trevlig och rolig var han. Jag glömde bort telefonen ganska snabbt. Jag var trött efter Spanien-resan, så jag somnade. Jag vaknade efter en timme ungefär av att någon skakade lite lätt på mig. "Hey Jennifer, time to wake up." Det var Zayn. Jag vaknade och tittade mig om, och märkte att vi landade. Jag kom på att jag behövde bälte, så jag tittade snabbt ner i mitt knä, men märkte då att bältet redan var knäppt runt mig. Hade Zayn gjort det? Jag tittade upp på honom, och han log lite blygt. "I didn't want to risk your life!" Sa han skojsamt. Jag skrattade lite, och sa sedan: "Thank you!" Vi landade lugnt och fint, och var påväg ut från planet. När vi kommit ut letade jag efter Laura. "Bye Jennifer." Jag vände mig om mot sidan där Zayn stod och log mot mig. "Bye!" Sa jag glatt tillbaks. Han försvann sedan in i folkmassan. Jag kommer faktiskt att sakna honom lite! "There you are!" Jag hörde en bekant röst bakom mig, Laura.
Jobbigt att hon tappat bort sin chans att få prata med Harry, va? Tänk om DU vore i den situationen... TACK för alla kommentarer!! <3
Efter att ha letat efter våra väskor på rullbandet i vad dom kändes i en evighet, satt vi nu i en taxi påväg hem till Laura. Jag skulle sova hos henne inatt. Hon hade sin egna lägenhet, medan jag fortfarande bodde i en villa med mina föräldrar. Det tog ungefär 20 minuter med taxi. "What did they say at the hotel?" Frågade jag Laura. "That they will look in our room after it, then send it if they find it!" Sa hon. När vi var framme vid Lauras lägenhet var klockan 22.00, och jag skulle upp vid 7 nästa dag för att gå till skolan. Det var måndag idag. Vi gick in till Laura och dumpade väskorna i hallen. Vi gick in till Lauras sovrum. Hon hade en stor dubbelsäng av någon anledning. Hon öppnade sin garderob och slängde sedan en stor t-shirt till mig som jag kunde sova i. Jag böt om och det gjorde Laura med. Sedan kröp vi ner bredvid varandra och somnade fort. Vi två var så bra kompisar, även fast hon var 2 år äldre än mig.
Jobbigt att hon tappat bort sin chans att få prata med Harry, va? Tänk om DU vore i den situationen... TACK för alla kommentarer!! <3
Live While We're Young - Del 3
Tidigare:
"Well, his name is Harry and he is 18 years old, a year older than me. He have green eyes and his smile..." Jag vaknade ur mina drömmar. "Jeeen! Come back to earth please!" Skrattade Laura. "You wanna know the best thing?" Frågade jag. Laura nickade ivrigt. Då sa jag: "He asked for my number."
Den lilla byn i Spanien swishade förbi fort, och vi var snabbt ute på en stor väg. Jag satt och kollade ut igenom fönstret, och försökte att njuta av utsikten i Spanien så mycket som möjligt. Det var väldigt varmt i bilen, för att inte tala om ute. Men ändå hade vi jeans och en tjockare tröja på oss. Det var trots allt Oktober, alltså höst och ruggigt kallt hemma i London.
Efter 45 minuter med taxi var vi framme vid flygplatsen. Jag betalade taxin i början av veckan när vi åkte till hotellet, så nu skulle Laura betala. Hon letade efter sin plånbok i hennes väska medan jag packade ur väskorna ur taxin. Vi tog våra väskor och gick in i den gigantiska byggnaden. Det var inte så mycket människor där, så det var inte så stressigt vilket var bra för våran del. Vi hittade inchecknings disken fort, och vi lämnade väskorna där och visade pass. Efter vi gjort allt det där nödvändiga så var det en halvtimme kvar tills planet lyfte. Vi satte oss på ett café och snackade lite. Vi var båda ganska trötta. Vi hade lite tur nu när vi skulle gå mot planet, för vi gick i god tid. Vilket var super bra då vi tappade bort oss lite. När vi stod i kö:n till att få gå på flygplanet så skulle vi precis visa passen. Vi visade passet och flyg biljetterna. "Oh, excuse me, but it has been a missunderstanding." Sa hon till oss. "What?!" Frågade Laura stressat. Hon blir lätt stressad, om ni inte märkt det. Till skillnad från mig. "It's okey, not a big deal. But you have to change seats." Sa hon. Jag såg att Laura såg lite bekymrad ut. "Oh, it's okey. Wich seat cen we take then?" Frågade jag. Vi skulle väl få sitta bredvid varandra i alla fall? "The one who have number 23 have to change to number 30." Sa hon. Jag kollade på min biljett. Jag hade nummer 23. "Okey, was it number 30?" Frågade jag igen. "Yes, please go omboard now." Sa hon. Vi steg ombord, och gick igenom planet. Jag gick först, och fick syn på nummer 23. "Just sit here and relax. You can call me if there is a problem Laura, okey? I'll be sitting just a few seats from you, don't worry!" Sa jag lugnande. "Okey, see ya later." Sa Laura och log. Jag log tillbaks och fortsatte att gå mot nummer 30.
Där såg jag nummer 30. Det satt en kille längst in mot fönstret. Han tittade ut igenom fönstret och lyssnade på musik. Jag försäkrade mig ännu en gång om att det var nummer 30, innan jag satte mig ner. Killen som satt bredvid mig vände blicken mot mig, och tog ur ena hörluren ut örat. Jag satte mig ned. "Hi." Sa jag. Bättre än att va trevlig, än blyg och otrevlig, eller hur? "Hi." Sa han blygt, men jag såg att han log lite mot mig. Han hade en röt rutig skjorta på sig, och en hårfrisyr jag aldrig sett förut. Han hade svart hår, som stod upp som en våg, fast det var blont i mitten. Det passade honom väldigt bra. Det skulle nog se lite konstigt ut på någon annan. Han stängde av musiken. "It's okey, you can listen to music if you want to." Sa jag och log, men jag skulle nog inte sagt sådär. "Haha, yeah I know, but the plane will lift now, and you can't have you phones on when the plane lifts." Sa han och log mot mig. Just det, jag glömde det. "Oh.." Sa jag och rodnade.
Under tiden planet lyfta så pratade jag lite med killen. Han hette Zayn, och var påväg hem till London. När planet hade lyft så skulle jag ta upp min telefon för att se om Laura hade ringt eller så. Jag rotade runt i mitt lilla handbagage, men hittade ingen telefon. Paniken steg. "Oh no.." Muttrade jag. Zayn tittade på mig. "What?" Sa han. Jag letade i min väska fortfarande, jag hade inte riktigt hört att Zayn sa något. "Fan, fan." Svor jag, på svenska. "What is it Jennifer?" Frågade Zayn. Jag suckade uppgivet. "I think I've lost my phone in Spain.." Sa jag. Jag har ite bara tappat bort min telefon, utan även chansen till att Harry skulle ringa mig.
Ni vet inte hur mycket det betyder när ni kommenterar. <3
Live While We're Young - Del 2
Tidigare:
Jag nickade. "Great, me too! I can accompany you, if that's okey?" Det är tur att denna Harry är söt, annars hade han bara gått mig på nerverna. Vilket han gjorde nu med, men bara kolla på pojken! "Yes!" Sa jag. "I have, stuffs to do. See ya later." Sa Niall.
Vi var framme vid hotellet alldeles för fort. "I've to go, but maybe we'll meet tomorrow?" Sa Harry och log sedan. "No sorry. I'm going home tomorrow." Sa jag och såg hur leendet som precis existerat på Harrys läppar dog ut. Jag kände hur det högg till i magen. "Oh.. But maybe I can get your number and maybe I can call you and maybe we can still be friends?" Frågade Harry och ett ännu större leende kom tillbaks. Jag skrattade. "Haha sure!" Sa jag. Han gav mig sin mobil och jag skrev in namn, Jennifer Andersson, och nummer. Jag sträckte sedan fram handen med Harrys mobil i för att ge tillbaks den, men han märkte mig inte. "Harry?" Sa jag lite frågande. Han tittade mig rakt in i ögonen, och jag kunde se att glittret fanns där igen. Han skakade lite på huvudet, som om han precis vaknat ur en dröm, tog sin mobil och tackade. "Bye Jennifer!" Sa han innan han kramade om mig.
Jag och Laura satt nu på en fin restaurang, och hade precis besätllt mat. Laura hade städat hela vårat hotell rum, och var ganska stolt. Vilket jag också skulle vara om jag var i hennes skor, eftersom att hon lagt ner mycket jobb men gjort ett bra jobb! Jag brukade inte vara så stökig, och trivs när det är välstädat. Så jag vet inte riktigt vad som gick fel på våran lilla resa. "So now... Tell me everythin about this boy!" Sa Laura och log. "Well, his name is Harry and he is 18 years old, a year older than me. He have green eyes and his smile..." Jag vaknade ur mina drömmar. "Jeeen! Come back to earth please!" Skrattade Laura. "You wanna know the best thing?" Frågade jag. Laura nickade ivrigt. Då sa jag: "He asked for my number."
Deeeeeeeel 2! :D Skulle vara sååå mycket mer än roligt att få en liten kommentar, då jag har skrivit den här delen tre (!!!) gånger, ganska mycekt jobb! Fast det är jätte roligt att skriva för er, så jag hoppas ni enjoyar att läsa också! ;D Gör ni det, kan ni gärna skriva en liten snabb kommentar! :D Gör ni inte det, kan ni ändå skriva en kommentar! ;D
Live While We're Young - Del 1
Min och Lauras solsemester i Spanien var snart slut, imorgon lyfte planet från Spanien hem till London. Veckan hade gått jätte fort. Vi har solat väldigt mycket, så jag har fått en fin bränna faktiskt. Jag och Laura hade av misstag bokat ett 5-stjärnigt hotell, så det hade blivit rätt dyrt. Men det var värt det, hotellet och miljön var jätte trevlig och avslappnande. Och några snygga killar hade vi också sett, men jag brukar försöka strunta i att kolla in killar i andra länder, eftersom jag antagligen aldrig skulle träffa dom igen senare i livet. Men det hade varit omöjligt att inte kolla när 5 vältränade snygga killar kommit in i pool området. Det var som en dröm. Jag låg nu i en solstol av mörkt brunt trä, med en vit dyna över som gjorde det jätte skönt att sola i solstolen. Jag hade väldigt hög sommar musik i hörlurarna som satt i mina öron. Solen brände mot min kropp och livet var skönt. Jag kände att Laura petade på min axel. Jag öppnade ögonen och tog ur ena hörluren ur örat. "Yes?" Svarade jag. "The clock is five, is it time to go up to the hotel rum?" Sa Laura. Jag nickade lite medan jag satte mig upp. Jag ville ite lämna det här landet, någonsin. "Kust because it's the last night here in Spain, I think we should go to a resturant tonight!" Sa Laura glatt. Hon är så positiv, och gör en lätt glad. "I agree." Jag tog ur headsetet ur min telefon och la det på det lilla bordet som stod bredvid solstolen. Jag tog hotells handduken och min mobil och gick mot hotellet. Anledningen till att jag har hotellets handduk är för att igår hände det en liten olycka, då jag tappade min handduk i poolen. Det värsta av allt var att de 5 snygga killarna stod i badkläder vid poolen, och såg allting...
När vi var inne i hotellet skulle vi byta om. "Ey Laura, I'm going for a run. Are you coming with me?" Frågade jag. Jag älskade att springa nuförtiden, och hade sprungit väldigt mycket under sommaren och hösten. "Haha, absolutely no. I'm to lazy for that!" Sa Laura med skratt i rösten. Hon hade rätt. "Haha okey, I can look after a resturant!" Sa jag. "Yes!" Sa Laura innan hon försvann in i badrummet. Jag gick in till sovrummet och öppnade min stora svarta resväska. Vårt rum är helt kaos, likaså min väska. Jag bytte snabbt om till ett par vita shorts och en lax-rosa sport bh. Det är verkligen varmt att jogga här i Spanien, som ni kanske förstår. Jag lät mitt bruna hår hänga som det var. Jag gick ut ur rummet och funderade på vart mitt headset var. Hm, jag hade haft det vid poolen, sen? Aja, jag har inte tid till att leta. Jag tog min telefon, och gick till hallen där mina löpar skor stod. Jag gillar att springa, om man säger så. "Bye Laura!" Ripade jag innan jag försvann ut igenom dörren.
Jag hade precis lämnat hotell området och sprang med mobilen i handen. Jag sprang igenom den lilla byn vi bodde i. Det var en riktigt fin by men som sagt, vi bodde på ett 5-stjärnigt hotell, så byn borde vara någorlunda fin. Jag hade redan sprungit i en kvart. Jag tänkte springa en kortare runda just nu så jag hinner duscha och fixa mig tills kvällen. Jag kände igen den här vägen, bara ungefär 5 minuter kvar. "Pling Pling." Min mobil plingade till. Jag saktade ner och låste upp telefonen. Mina ögon var helt fast klistrade på min mobil. Det var ett sms från Laura: "You'll be suprised when you come back home. :)" Skrev hon. Jag skulle precis svara, men det tog stopp framför mig. Innan jag hann blinka satt jag på gatan med mobilen i ena handen, och munnen var öppen, jag var ganska förvånad om man säger så. En kille med brunt lockigt hår vände sig om. BAM vilka ögon. Och BAM igen för hans leende. Han hade gröna ögon som glittrade. Jag kände hur pinsam denna situationen blev, och det blev ju inte bättre av att jag satt där som ett fån och inte sa ett ord. "Are you okey?" Hans kropp var nu helt vänd mot mig medans han frågade hur det hade gått."Eh, yeah I'm fine.." Sa jag medans jag kände hur mina kinder blev röda. "Good, me too." Sa han, och då kom jag på att det var jag som hade gått in i honom. "Here" Sa han medan han räckte fram sina händer och log ett snett leende. Jag tog hans händer, och han hjälpte mig upp. Jag såg att en blond kille stod bakom den killen jag sprungit in i. Då kom jag på att det var dom från hotellet, vilket den killen jag hade gått in i också kom på. "Wait, you're that girl from the hotel, right?" Jag nickade lite blygt. "That girl who dropped her towel in the pool yesterday?" Sa den blonda. Den blonda skrattade lite, vilket den brun håriga killen också gjorde. Jag fnissade lite. Det kändes som om all min engelska jag någonsin lärt mig hade stigit ombord på ett rosa tefat och flugit iväg till yttre rymden. Jag är svensk, men har bott i London sen jag var 14 år, alltså så har jag bott i London i 3 år. "You don't have to be shy! We won't bite you!" Sa den brun håriga killen. Jag blev lite irriterad, men den känslan flög snabbt bort när jag såg hur otroligt söta de två killarna var. "I'm Harry, and this is Niall." Sa den brun håriga killen och vände sig om och kollade lite på den blonda killen, som tydligen hette Niall. Harry tog min hand och skakade den. Lite sent va? "And I'm Jennifer." Sa jag och log mot Harry. "That's a really beautiful name!" Sa Harry och log. "Harry Harry Harry.." Sa Niall och suckade lite, men Harry tycktes inte höra Nialls suckningar. "Are you on your way back to the hotel?" Frågade Harry. Jag nickade. "Great, me too! I can accompany you, if that's okey?" Det är tur att denna Harry är söt, annars hade han bara gått mig på nerverna. Vilket han gjorde nu med, men bara kolla på pojken! "Yes!" Sa jag. "I have, stuffs to do. See ya later." Sa Niall.
DÅ VAR DEL 1 HÄR! Namnet fick bli Live While We're Young, bara för att den låten äger. Ni vet, att det betyder sååå mycket när ni kommenterar, va? Kommentera EXAKT vad du tycker! Jag bloggar mer ju mer ni kommenterar!! :D :D
