fanficsoned.blogg.se

 

Jag satt på bussen 1 timme och 10 minuter efter att jag vaknat. Det tog bara 10 minuter med bussen, och vi började halv 9. Bussen saktade in framför den stora skolan. Lite annorlunda mot skolan i Sverige! Vägarna var fint färgade i alla olika nyanser av rött och orange, av alla höstlöven. Jag steg av den gula skolbussen, och utanför skolan var det allt annat än lugnt. I korridoren fanns det en massa människor. Alla var liksom med i olika gäng. De coola för sig. Nördarna för sig. De fega för sig och så vidare. Jag tyckte att det var ur löjligt, så jag hängde med många olika människor, från olika gäng så att säga! "Jennifer!" Jag vände mig om och såg att Hilary och Jane stod bakom mig. Det var dom som jag kände bäst i denna skolan. Även om Jane var lite jobbig, så var hon riktigt snäll. "Hi!" Sa jag, och vi gruppkramades.

 

När dagen äntligen var slut stod jag vid mitt skåp och packade ner alla mina böcker. Läxor jag var tvungen att göra under tiden jag var bortrest. 2 prov också, hur sjukt?! Min mobil började att ringa, så jag svarade.

"Hello?" Svarade jag.

"Hi Jennifer! It's me, Jane!" Svarade Jane glatt. Jag skrattade lite.

"Yes, I know that. You know when you call, your name shows on the phone!" Sa jag.

"Oh... Haha!" Svarade Jane.

"I really need a little help today Jennifer.." Sa Jane.

"With..?" Frågade jag.

"My parents will be on a meeting the whole afternoon, and I must have some help with our café, just for a few hours! And of course you'll get some food there!" Sa Jane. Jg hade verkligen 0 lust alls till att hjälpa henne, eller med hennes café. Hennes föräldrar ägde och skötte ett väldigt populärt café. Men jag kunde verkligen inte säga nej.

"Okey, I'm on my way now." Svarade jag.

"Thank you soo much Jennier! See you later!" Sa hon innan hon la på. Jag la ner mobilen i fickan och låste skåpet. Jag skyndade mig till cafét, som låg ungefär en kvart från skolan. När jag öppnade dörren till cafét möttes jag av en god lukt. Nybakat bröd. "Hi Jennifer!" Ropade Jane från kassan. Jag log mot henne och gick fram. Det låg nybakat bröd på en tallrik där framme. Det stod även en rosa kopp med en varm rykande dryck. "This is for you! When you have eat it up, you can stand here. If it's okey with you?" Sa Jane som stod och tog emot beställningar. Hon var inte jätte bra på att vara boss. "Thank you so much! Yes it's okey!" Sa jag.

 

Lite mindre än 10 minuter hade gått, och jag hade ätit två brödskivor och druckit upp drycken. Jag stod nu i kassan och tog emot beställningar, som jag sedan skrev upp på en lapp, som en annan människa sedan fixade. Jag höll ärligt talat på att somna. Hade jag inte fått de där brödet så hade jag dödat någon. Jag var inte riktigt på humör, när jag var tyvärr tvungen att stå här och spela trevlig. Jane kom ut, och tittade nästan lite skräckslaget på dörren som öppnades. Det var ingen framme vid kassan, så jag tittade också vem det var som kom in. Är, är det sant? Mitt humör vart genast mycket bättre när jag såg vem det var.

 

Efter att ha letat efter våra väskor på rullbandet i vad dom kändes i en evighet, satt vi nu i en taxi påväg hem till Laura. Jag skulle sova hos henne inatt. Hon hade sin egna lägenhet, medan jag fortfarande bodde i en villa med mina föräldrar. Det tog ungefär 20 minuter med taxi. "What did they say at the hotel?" Frågade jag Laura. "That they will look in our room after it, then send it if they find it!" Sa hon. När vi var framme vid Lauras lägenhet var klockan 22.00, och jag skulle upp vid 7 nästa dag för att gå till skolan. Det var måndag idag. Vi gick in till Laura och dumpade väskorna i hallen. Vi gick in till Lauras sovrum. Hon hade en stor dubbelsäng av någon anledning. Hon öppnade sin garderob och slängde sedan en stor t-shirt till mig som jag kunde sova i. Jag böt om och det gjorde Laura med. Sedan kröp vi ner bredvid varandra och somnade fort. Vi två var så bra kompisar, även fast hon var 2 år äldre än mig.

---

Jobbigt att hon tappat bort sin chans att få prata med Harry, va? Tänk om DU vore i den situationen... TACK för alla kommentarer!! <3

 

Den lilla byn i Spanien swishade förbi fort, och vi var snabbt ute på en stor väg. Jag satt och kollade ut igenom fönstret, och försökte att njuta av utsikten i Spanien så mycket som möjligt. Det var väldigt varmt i bilen, för att inte tala om ute. Men ändå hade vi jeans och en tjockare tröja på oss. Det var trots allt Oktober, alltså höst och ruggigt kallt hemma i London.

 

Efter 45 minuter med taxi var vi framme vid flygplatsen. Jag betalade taxin i början av veckan när vi åkte till hotellet, så nu skulle Laura betala. Hon letade efter sin plånbok i hennes väska medan jag packade ur väskorna ur taxin. Vi tog våra väskor och gick in i den gigantiska byggnaden. Det var inte så mycket människor där, så det var inte så stressigt vilket var bra för våran del. Vi hittade inchecknings disken fort, och vi lämnade väskorna där och visade pass. Efter vi gjort allt det där nödvändiga så var det en halvtimme kvar tills planet lyfte. Vi satte oss på ett café och snackade lite. Vi var båda ganska trötta. Vi hade lite tur nu när vi skulle gå mot planet, för vi gick i god tid. Vilket var super bra då vi tappade bort oss lite. När vi stod i kö:n till att få gå på flygplanet så skulle vi precis visa passen. Vi visade passet och flyg biljetterna. "Oh, excuse me, but it has been a missunderstanding." Sa hon till oss. "What?!" Frågade Laura stressat. Hon blir lätt stressad, om ni inte märkt det. Till skillnad från mig. "It's okey, not a big deal. But you have to change seats." Sa hon. Jag såg att Laura såg lite bekymrad ut. "Oh, it's okey. Wich seat cen we take then?" Frågade jag. Vi skulle väl få sitta bredvid varandra i alla fall? "The one who have number 23 have to change to number 30." Sa hon. Jag kollade på min biljett. Jag hade nummer 23. "Okey, was it number 30?" Frågade jag igen. "Yes, please go omboard now." Sa hon. Vi steg ombord, och gick igenom planet. Jag gick först, och fick syn på nummer 23. "Just sit here and relax. You can call me if there is a problem Laura, okey? I'll be sitting just a few seats from you, don't worry!" Sa jag lugnande. "Okey, see ya later." Sa Laura och log. Jag log tillbaks och fortsatte att gå mot nummer 30.

 

Där såg jag nummer 30. Det satt en kille längst in mot fönstret. Han tittade ut igenom fönstret och lyssnade på musik. Jag försäkrade mig ännu en gång om att det var nummer 30, innan jag satte mig ner. Killen som satt bredvid mig vände blicken mot mig, och tog ur ena hörluren ut örat. Jag satte mig ned. "Hi." Sa jag. Bättre än att va trevlig, än blyg och otrevlig, eller hur? "Hi." Sa han blygt, men jag såg att han log lite mot mig. Han hade en röt rutig skjorta på sig, och en hårfrisyr jag aldrig sett förut. Han hade svart hår, som stod upp som en våg, fast det var blont i mitten. Det passade honom väldigt bra. Det skulle nog se lite konstigt ut på någon annan. Han stängde av musiken. "It's okey, you can listen to music if you want to." Sa jag och log, men jag skulle nog inte sagt sådär. "Haha, yeah I know, but the plane will lift now, and you can't have you phones on when the plane lifts." Sa han och log mot mig. Just det, jag glömde det. "Oh.." Sa jag och rodnade.

 

Under tiden planet lyfta så pratade jag lite med killen. Han hette Zayn, och var påväg hem till London. När planet hade lyft så skulle jag ta upp min telefon för att se om Laura hade ringt eller så. Jag rotade runt i mitt lilla handbagage, men hittade ingen telefon. Paniken steg. "Oh no.." Muttrade jag. Zayn tittade på mig. "What?" Sa han. Jag letade i min väska fortfarande, jag hade inte riktigt hört att Zayn sa något. "Fan, fan." Svor jag, på svenska. "What is it Jennifer?" Frågade Zayn. Jag suckade uppgivet. "I think I've lost my phone in Spain.." Sa jag. Jag har ite bara tappat bort min telefon, utan även chansen till att Harry skulle ringa mig.

---

Ni vet inte hur mycket det betyder när ni kommenterar. <3

Tidigare:

Jag nickade. "Great, me too! I can accompany you, if that's okey?" Det är tur att denna Harry är söt, annars hade han bara gått mig på nerverna. Vilket han gjorde nu med, men bara kolla på pojken! "Yes!" Sa jag. "I have, stuffs to do. See ya later." Sa Niall.

 

När vi var inne i hotellet skulle vi byta om. "Ey Laura, I'm going for a run. Are you coming with me?" Frågade jag. Jag älskade att springa nuförtiden, och hade sprungit väldigt mycket under sommaren och hösten. "Haha, absolutely no. I'm to lazy for that!" Sa Laura med skratt i rösten. Hon hade rätt. "Haha okey, I can look after a resturant!" Sa jag. "Yes!" Sa Laura innan hon försvann in i badrummet. Jag gick in till sovrummet och öppnade min stora svarta resväska. Vårt rum är helt kaos, likaså min väska. Jag bytte snabbt om till ett par vita shorts och en lax-rosa sport bh. Det är verkligen varmt att jogga här i Spanien, som ni kanske förstår. Jag lät mitt bruna hår hänga som det var. Jag gick ut ur rummet och funderade på vart mitt headset var. Hm, jag hade haft det vid poolen, sen? Aja, jag har inte tid till att leta. Jag tog min telefon, och gick till hallen där mina löpar skor stod. Jag gillar att springa, om man säger så. "Bye Laura!" Ripade jag innan jag försvann ut igenom dörren.

 

Jag hade precis lämnat hotell området och sprang med mobilen i handen. Jag sprang igenom den lilla byn vi bodde i. Det var en riktigt fin by men som sagt, vi bodde på ett 5-stjärnigt hotell, så byn borde vara någorlunda fin. Jag hade redan sprungit i en kvart. Jag tänkte springa en kortare runda just nu så jag hinner duscha och fixa mig tills kvällen. Jag kände igen den här vägen, bara ungefär 5 minuter kvar. "Pling Pling." Min mobil plingade till. Jag saktade ner och låste upp telefonen. Mina ögon var helt fast klistrade på min mobil. Det var ett sms från Laura: "You'll be suprised when you come back home. :)" Skrev hon. Jag skulle precis svara, men det tog stopp framför mig. Innan jag hann blinka satt jag på gatan med mobilen i ena handen, och munnen var öppen, jag var ganska förvånad om man säger så. En kille med brunt lockigt hår vände sig om. BAM vilka ögon. Och BAM igen för hans leende. Han hade gröna ögon som glittrade. Jag kände hur pinsam denna situationen blev, och det blev ju inte bättre av att jag satt där som ett fån och inte sa ett ord. "Are you okey?" Hans kropp var nu helt vänd mot mig medans han frågade hur det hade gått."Eh, yeah I'm fine.." Sa jag medans jag kände hur mina kinder blev röda. "Good, me too." Sa han, och då kom jag på att det var jag som hade gått in i honom. "Here" Sa han medan han räckte fram sina händer och log ett snett leende. Jag tog hans händer, och han hjälpte mig upp. Jag såg att en blond kille stod bakom den killen jag sprungit in i. Då kom jag på att det var dom från hotellet, vilket den killen jag hade gått in i också kom på. "Wait, you're that girl from the hotel, right?" Jag nickade lite blygt. "That girl who dropped her towel in the pool yesterday?" Sa den blonda. Den blonda skrattade lite, vilket den brun håriga killen också gjorde. Jag fnissade lite. Det kändes som om all min engelska jag någonsin lärt mig hade stigit ombord på ett rosa tefat och flugit iväg till yttre rymden. Jag är svensk, men har bott i London sen jag var 14 år, alltså så har jag bott i London i 3 år. "You don't have to be shy! We won't bite you!" Sa den brun håriga killen. Jag blev lite irriterad, men den känslan flög snabbt bort när jag såg hur otroligt söta de två killarna var. "I'm Harry, and this is Niall." Sa den brun håriga killen och vände sig om och kollade lite på den blonda killen, som tydligen hette Niall. Harry tog min hand och skakade den. Lite sent va? "And I'm Jennifer." Sa jag och log mot Harry. "That's a really beautiful name!" Sa Harry och log. "Harry Harry Harry.." Sa Niall och suckade lite, men Harry tycktes inte höra Nialls suckningar. "Are you on your way back to the hotel?" Frågade Harry. Jag nickade. "Great, me too! I can accompany you, if that's okey?" Det är tur att denna Harry är söt, annars hade han bara gått mig på nerverna. Vilket han gjorde nu med, men bara kolla på pojken! "Yes!" Sa jag. "I have, stuffs to do. See ya later." Sa Niall.

---

DÅ VAR DEL 1 HÄR! Namnet fick bli Live While We're Young, bara för att den låten äger. Ni vet, att det betyder sååå mycket när ni kommenterar, va? Kommentera EXAKT vad du tycker! Jag bloggar mer ju mer ni kommenterar!! :D :D